Jag saknar dig älskling ♥
De känns precis som igår, jag kan se bilden framför mig. Jag o Jempa sitter o kollar på dom två nya hästarna som har kommit. De va du och Lusifer. Båda skimmlar o vi kollar på bilden. Jag sträker ut handen o pekar, den där, den mest vita hästen tycker jag är finast, säger jag. Jempa håller me. Den hästen jag pekade på va du. Jag sitter o kollar på bilden ett tag. Du va väldigt vacker o jag kunde knappt slita ögonen från dig.
De känns precis som igår. Jag kan känna din mule mot min kind. Den är precis lika mjuk som då. Jag känner din päls mellan mina fingrar o kan andas in din doft. Jag vet med en gång att det är du, även fast jag inte ser dig, bara känner dig. Känner att du finns där.
De känns precis som igår, jag satt upp på din rygg o började skritta. Jag kan känna skritt stegen under mig. Känna hur mjuka dom e, men ändå pigga. Känna hur du sträcker ut halsen, o hur du ökar tempot. Jag ser dig inte, men jag känner att du finns där.
Även fast det känns som jag träffade dig igår när jag blundar, att du fortfarande finns hos mig, så är det svårt. För så fort ögonen är öppna så är det evigheter sen. Det känns som de har gått flera år utan dig. Det har snart gått 7 månader utan dig. Vi hade ett år tillsammans, o hela livet utan varandra. Det känns som du är flera tusen mil bort.
Jag får komma o hälsa på dig, men jag vet inte om jag vågar. Du kommer aldrig att känna igen mig, o du har säkert blivit en annan häst på alla sätt o vis. Det kommer liksom inte vara du, men ändå du. Jag kommer känna igen dig, men liksom.. Du finns ju liksom inte där du ska vara egentligen. Egentligen ska du ju vara kvar, kvar hos mig o ridskolan. Nu är du privat häst o har blivit mycket duktigare på allt. Men liksom, du ska vara den där lite svårare hästen som springer på, som man skumpar runt på, lite osäker på vissa hinder o inte gilla att man håller på med ansiktet. Det är du, det är den riktiga. När jag kom in i din spilta o visste att jag kunde hålla på med ansiktet så kändes de bra, för alla kunde nt de. Men om du liksom e van, o du gör så med alla, Då känner man sig nt speciell längre. Då finns bandet man hade inte kvar längre. Det är svårt, men jag tror inte att jag kommer komma iväg. Hon som äger honom nu vill väll egentligen inte ha mig där o vad ska jag då göra åt saken. Jo, inget!
Jag kan egentligen ta o lägga ner alla drömmarna. Sluta drömma om att jag kommer att få träffa honom igen, för det kommer inte att gå. Jag borde försöka glömma honom, sluta tänka på den lilla tiden vi hade tillsammans. Bara lägga ner allt, hoppa o tro allt sånt skit. Inget kommer ändå att funka. Men det funkar ändå inte så, att bara glömma honom, bara så, helt plötsligt. Det kommer aldrig att gå, han betyder för mycket för de. Han kommer alltid att ha den platsen han har o jag vill inte glömma honom. Jag vill fortfarande ha drömmar kvar av att få träffa honom. Att få se honom en sista gång, innan allt är över, innan han dör. Det känns för jävligt att säga så här men, de skulle varit lättare om han hade varit död.. :( Jag skulle nt behöva oroa mig för hur han mår. O ingen skulle kunna säga till mig att jag inte får besöka honom. I himlen så kan ingen besöka honom o där har han det bra, de vet jag. Men det bästa av allt va ju att han skulle stannat. Stannat kvar hos mig, hos oss alla på Vendelsö.
Jag saknar honom otroligt mycket, men jag vet att han har det bra. Jag vet att han trivs bättre där än vad han gjorde som ridskolehäst, o de e synd. För han va verkligen helt underbar. Man ska egentligen inte fästa sig vid hästar på ridskola för att hästar försvinner, de händer hela tiden. Men jag kunde inte låta bli att fästa mig vid den här hästen. Han va verkligen perfekt.
Jag älskar dig Mercurius, o jag önskar att du kunde förstå de. Att du kunde förstått hur mycket du betyder för mig, för du ägde ändå mitt hjärta. Om jag någon gång för träffa dig igen, så kommer min största dröm att slå in ♥
Mercurius, du är saknad ♥
/ J
De känns precis som igår. Jag kan känna din mule mot min kind. Den är precis lika mjuk som då. Jag känner din päls mellan mina fingrar o kan andas in din doft. Jag vet med en gång att det är du, även fast jag inte ser dig, bara känner dig. Känner att du finns där.
De känns precis som igår, jag satt upp på din rygg o började skritta. Jag kan känna skritt stegen under mig. Känna hur mjuka dom e, men ändå pigga. Känna hur du sträcker ut halsen, o hur du ökar tempot. Jag ser dig inte, men jag känner att du finns där.
Även fast det känns som jag träffade dig igår när jag blundar, att du fortfarande finns hos mig, så är det svårt. För så fort ögonen är öppna så är det evigheter sen. Det känns som de har gått flera år utan dig. Det har snart gått 7 månader utan dig. Vi hade ett år tillsammans, o hela livet utan varandra. Det känns som du är flera tusen mil bort.
Jag får komma o hälsa på dig, men jag vet inte om jag vågar. Du kommer aldrig att känna igen mig, o du har säkert blivit en annan häst på alla sätt o vis. Det kommer liksom inte vara du, men ändå du. Jag kommer känna igen dig, men liksom.. Du finns ju liksom inte där du ska vara egentligen. Egentligen ska du ju vara kvar, kvar hos mig o ridskolan. Nu är du privat häst o har blivit mycket duktigare på allt. Men liksom, du ska vara den där lite svårare hästen som springer på, som man skumpar runt på, lite osäker på vissa hinder o inte gilla att man håller på med ansiktet. Det är du, det är den riktiga. När jag kom in i din spilta o visste att jag kunde hålla på med ansiktet så kändes de bra, för alla kunde nt de. Men om du liksom e van, o du gör så med alla, Då känner man sig nt speciell längre. Då finns bandet man hade inte kvar längre. Det är svårt, men jag tror inte att jag kommer komma iväg. Hon som äger honom nu vill väll egentligen inte ha mig där o vad ska jag då göra åt saken. Jo, inget!
Jag kan egentligen ta o lägga ner alla drömmarna. Sluta drömma om att jag kommer att få träffa honom igen, för det kommer inte att gå. Jag borde försöka glömma honom, sluta tänka på den lilla tiden vi hade tillsammans. Bara lägga ner allt, hoppa o tro allt sånt skit. Inget kommer ändå att funka. Men det funkar ändå inte så, att bara glömma honom, bara så, helt plötsligt. Det kommer aldrig att gå, han betyder för mycket för de. Han kommer alltid att ha den platsen han har o jag vill inte glömma honom. Jag vill fortfarande ha drömmar kvar av att få träffa honom. Att få se honom en sista gång, innan allt är över, innan han dör. Det känns för jävligt att säga så här men, de skulle varit lättare om han hade varit död.. :( Jag skulle nt behöva oroa mig för hur han mår. O ingen skulle kunna säga till mig att jag inte får besöka honom. I himlen så kan ingen besöka honom o där har han det bra, de vet jag. Men det bästa av allt va ju att han skulle stannat. Stannat kvar hos mig, hos oss alla på Vendelsö.
Jag saknar honom otroligt mycket, men jag vet att han har det bra. Jag vet att han trivs bättre där än vad han gjorde som ridskolehäst, o de e synd. För han va verkligen helt underbar. Man ska egentligen inte fästa sig vid hästar på ridskola för att hästar försvinner, de händer hela tiden. Men jag kunde inte låta bli att fästa mig vid den här hästen. Han va verkligen perfekt.
Jag älskar dig Mercurius, o jag önskar att du kunde förstå de. Att du kunde förstått hur mycket du betyder för mig, för du ägde ändå mitt hjärta. Om jag någon gång för träffa dig igen, så kommer min största dröm att slå in ♥
Mercurius, du är saknad ♥
/ J
